Morgon: barnakuten.
Imorse väckte E mig med sitt vanliga joller :) solen sken utanför rutan och dagen låg bäddad framför oss. Jag lade henne ifrån mig, som så många gånger förut, medan jag sprang in i köket och fixade hennes frukost. När jag står och blandar hennes gröt hör jag en duns. Jag hör mig själv utbrista "NEJ!" och så springer jag in i vardagsrummet. Ellie har slagit i sig precis som alla bebisar gör, men jag kände på mig att detta var annorlunda.
När jag kommer in ligger med ansiktet rakt ner i golvet och vrålar. Jag plockar upp henne direkt och försöker trösta, men det är förgäves. Hon gråter, skriker, rycker, snyftar och får knappt luft. Jag känner igenom henne och hon verkar inte ha ont någonstans. Rör armar och ben som vanligt, det enda jag kan se är typ ett "skrubbsår" på hakan.
Efter ett bra tag med att försöka trösta utan resultat får V ta över och jag gå och göra lite ersättning. Tänkte att hon klart är hungrig också, så gråtet kanske övergått i hunger. Men nej. Fick i henne lite men till slut somnade hon helt utmattad i min famn. Tänkte att hon förmodligen är lugn och bra när hon fått vila. Hon snyftar i sömnen. Men 30-40min senare vaknar hon igen och så fort hon öppnar ögonen så skriker hon. Förstår då att något nog är fel. Tänkte att det såklart är huvudet som gör ont, då det dängt i golvet.
Ringer svärmor (som är sköterska) som tycker jag ska ringa barnakuten för rådgivning. Hittar inget nummer dit, ringer själva CSK som säger att barnakuten inte har något eget nummer - utan att jag får ringa 1177. Ringer och förklarar, tanten tycker att jag ska in och kolla det då det verkar som om hon har ont någonstans då hon skriker på det viset - & det handlar ju om huvud/nacke, trots att det inte klassas som en "fallolycka".
Är så förvånad över hur lugn jag var under hela tiden. Bröt halvt ihop påväg ut i bilen dock, många tankar som snurrar. Men inom mig kände jag mig lugn, kanske för att jag visste att det egentligen inte var någon fara? Väl inne var det bara två nummer innan oss. Inne i rummet är E glad och sprallig, sig själv liksom. Förklarar igen vad som hänt. Läkaren känner igenom och tar puls och konstaterar att hon förmodligen "bara" blivit ordentligt skrämd. Vi skulle ge henne lite alvedon om hon blev sådär hysterisk igen, då hon måste få mat ju.
Väl hemma började hon faktiskt skrika direkt igen. Back to the crime sceen typ. Hon fick lite alvedon och sen fick jag i henne gröt och frukt :) efter det har hon varit precis som vanligt. Så skönt!
